Imām Hādīs (fvmh) behandling av ghulāt

På Imām Hādīs (fvmh) tid var ghulāt väldigt aktiva och introducerade sig själva som hans (fvmh) inre krets av anhängare och de närmaste till honom. Sedan så tillskrev de honom (fvmh) och resterande felfria (fvmd) kontroversiella saker som fick en shī’īt och erkänd anhängare till Imām Hādī (fvmh) vid namn Aḥmad ibn Muḥammad ibn ’Īsā att skriva ett brev till Imāmen (fvmh): ”Det finns ett folk som talar och läser återberättelser (ḥādīther) som de tillskriver dig (Imām Hādī (fvmh)) och dina fäder (fvmd) vari det finns sådant som förvirrar hjärtan. Det är inte tillåtet för oss att avvisa deras återberättelser eftersom de återberättar från dina fäder, frid över dem, och inte heller är det tillåtet för oss att acceptera återberättelserna, pga. dess innehåll. De tillskriver jorden ett folk som de påstår är era undersåtar av vilka en är en man som de kallar ’Alī ibn Ḥasakah och en andra kallas al-Qāsim Yaqṭīnī. Bland deras påståenden är att de påstår att (ordet ṣalāh) i Guds, den Höges, ord: ”…Bönen (ṣalāh) avhåller [den bedjande] från skamlösa handlingar (faḥshā) och allt som strider mot rimlighet och förnuft (munkar)…”[1] refererar till en person, varken att buga (rukū’) eller sätta pannan på marken (sujūd) i bön, och att [ordet] zakāh likaså refererar till den personen, varken en mängd dirham eller uthämtning av skattepengar. Vidare så ger de [egna] tolkningar och betydelser till vissa obligationer (farāiḍ), traditioner (sunan) och synder (ma’āṣī) i samma bana som jag har nämnt tidigare. Ifall du (fvmh) anser det lämpligt så förtydliga för oss och gör den här storheten för dina tjänare (shī’īterna) i det som är för deras välmående (i andlighet och vägledning) och frälsning från dessa påståenden som leder dem bort mot ruinering!” Imām Hādī (fvmh) skrev ett svar till Aḥmad ibn Muḥammad: ”Detta är inte vår religion så avstå från dem.”[2],[3]

Fatḥ ibn Yazīd Jurjānī berättar att strax efter att ha övertygats att Imām Hādī (fvmh) var hans tids felfrie Imām (fvmh) hade han även för sig att konsumtion av mat och dryck inte var i samklang med det gudomligt utvalda felfria imāmatet eftersom det visade en brist och svaghet hos den personen vilket fick honom att tveka på Imām Hādīs (fvmh) imāmat när han såg honom äta mat. Imām Hādī (fvmh) sade: ”Sätt dig Fatḥ, [och avstå från dina djävulska tankar] eftersom profeterna är förebilder för oss, och de brukade äta och dricka och promenera i marknaderna. Varje [levande varelse med] kropp är underkastad [denna regel] att äta (för att överleva) förutom den levebrödsskänkande Skaparen eftersom det är Han som ger kropparna deras kroppsform, men Han har inte fått någon kropp Själv.”[4],[5]

Shī’īternas tionde felfrie Imām (fvmh) besvarade Sahl ibn Ziyāds brev beträffande ’Alī ibn Ḥasakahs extremism, avvisade hans koppling till Ahl al-Bayt (fvmd), förklarade hans påståenden som falska och befallde shī’īterna att hålla sig borta från honom. Enligt detta brev propagerade ’Alī ibn Ḥasakah att Imām Hādī (fvmh) var gudomlig och att han själv var hans (fvmh) andliga port och profet.[6] Imām Hādī (fvmh) förbannade ghulāt såsom Muḥammad ibn Nuṣayr Numayrī[7], Ḥasan ibn Muḥammad känd som Ibn Bābā och Fāris ibn Ḥatam Qazwīnī.[8] I ett brev falskförklarade han (fvmh) Ibn Bābā och skrev: ”Han har förvillat sig om att jag skall ha valt honom som någon port och utsände. Satan har vilselett honom.”[9]

Imām Hādī (fvmh) beordrade shī’īterna att avvisa Fāris ibn Ḥātam och valde ’Alī ibn Ja’far Himānīs sida i en konflikt mellan Himānī och Ibn Ḥātam. Han förklarade även att den som strider mot Ibn Ḥātam kommer att garanteras paradiset.[10] I boken Rijāl al-Kashī finns det många återberättelser där Imāmen (fvmh) tar avstånd från och förbannar Fāris ibn Ḥātam vilket enligt en av historieexperterna, Rasūl Ja’fariyān, tyder på att Ibn Ḥātam utgjorde seriös fara för shī’īternas vilseledning.[11] En annan bland ghulāt som tillskrev sig själv anknytning till Imām Hādī (fvmh) var Aḥmad ibn Muḥammad Sayyārī[12] som de flesta lärda anklagat för överdrift och vilseledning.[13] Han hade en bok vid titel al-Qirā’āt som var en av de mest fundamentala urkunderna till existensen av den vilseledda åsikten hos vissa att Koranen förvanskats.[14] Vidare fanns Ḥusayn ibn ’Ubaydullāh Muḥarrar som blev tvångsflyttad från staden Qom[15] i domen att han var en ghālī.[16] Såsom återberättat av Ibn Shu’bah Ḥarrānī[17] betonade Imām Hādī (fvmh) på Koranen som islams huvudurkund, och förklarade den välsignade Koranen som ett precist och noggrant medel för att urskilja korrekta återberättelser från falska. Han (fvmh) förklarade även att Koranen är den enda urkunden som samtliga muslimska grupper har gemensamt, och han själv argumenterade med den välsignade Koranen i åsiktsskillnader.[18] ’Abbās ibn Ṣadaqah, Abū ’Abbās Ṭarnānī (Ṭabarānī) och Abū ’Abdillāh Kindī, känd som ”Shāh Rayīs”, var tre ytterligare ghulāt under Imām Hādīs (fvmh) tid.[19] Förutom att avslöja de som tillhörde ghulāt såg Imām Hādī (fvmh) även till att försvara shī’īter som falskt anklagades för ghuluww. När Qomborna tvångsflyttade Muḥammad ibn Urūmah ut från Qom i anklagelsen att vara ghālī försvarade Imāmen (fvmh) honom i ett brev och avvisade anklagelsen och rentvådde honom.[20]

[1] Heliga Koranen, 29:45.

 [2] كَتَبَ إِلَيْهِ فِي قَوْمٍ يَتَكَلَّمُونَ وَ يَقْرَءُونَ أَحَادِيثَ يَنْسُبُونَهَا إِلَيْكَ وَ إِلَى آبَائِكَ فِيهَا مَا تَشْمَئِزُّ فِيهَا الْقُلُوبُ، وَ لَا يَجُوزُ لَنَا رَدُّهَا إِذَا كَانُوا يَرْوُونَ عَنْ آبَائِكَ عَلَيْهِمُ السَّلَامُ، وَ لَا قَبُولُهَا لِمَا فِيهَا، وَ يَنْسُبُونَ الْأَرْضَ إِلَى قَوْمٍ يَذْكُرُونَ أَنَّهُمْ مِنْ مَوَالِيكَ، وَ هُوَ رَجُلٌ يُقَالُ لَهُ عَلِيُّ بْنُ حَسَكَةَ، وَ آخَرُ يُقَالُ لَهُ الْقَاسِمُ الْيَقْطِينِيُّ، مِنْ أَقَاوِيلِهِمْ: أَنَّهُمْ يَقُولُونَ إِنَّ قَوْلَ اللَّهِ تَعَالَى: إِنَّ الصَّلاةَ تَنْهى‏ عَنِ الْفَحْشاءِ وَ الْمُنْكَرِ مَعْنَاهَا رَجُلٌ، لَا سُجُودٌ وَ لَا رُكُوعٌ، وَ كَذَلِكَ الزَّكَاةُ مَعْنَاهَا ذَلِكَ الرَّجُلُ، لَا عَدَدُ دِرْهَمٍ وَ لَا إِخْرَاجُ مَالٍ، وَ أَشْيَاءُ مِنَ الْفَرَائِضِ وَ السُّنَنِ وَ الْمَعَاصِي تَأَوَّلُوهَا وَ صَيَّرُوهَا عَلَى هَذَا الْحَدِّ الَّذِي ذَكَرْتُ، فَإِنْ رَأَيْتَ أَنْ تُبَيِّنَ لَنَا وَ أَنْ تَمُنَّ عَلَى مَوَالِيكَ بِمَا فِيهِ السَّلَامَةُ لِمَوَالِيكَ وَ نَجَاتُهُمْ مِنْ هَذِهِ الْأَقَاوِيلِ الَّتِي تُخْرِجُهُمْ إِلَى الْهَلَاكِ‏! فَكَتَبَ (ع): لَيْسَ هَذَا دِينَنَا فَاعْتَزِلْه‏

[3] Kashshī, Rijāl al-Kashshī, s. 517.

 [4] فَلَمَّا كَانَ فِي الْمَنْزِلِ الْآخَرِ دَخَلْتُ عَلَيْهِ وَ هُوَ مُتَّكٍ وَ بَيْنَ يَدَيْهِ حِنْطَةٌ مَقْلُوَّةٌ[4] يَعْبَثُ بِهَا وَ قَدْ كَانَ أَوْقَعَ الشَّيْطَانُ فِي خَلَدِي أَنَّهُ لَا يَنْبَغِي أَنْ يَأْكُلُوا وَ يَشْرَبُوا إِذْ كَانَ ذَلِكَ آفَةً وَ الْإِمَامُ غَيْرُ مَئُوفٍ فَقَالَ اجْلِسْ يَا فَتْحُ فَإِنَّ لَنَا بِالرُّسُلِ أُسْوَةً كَانُوا يَأْكُلُونَ وَ يَشْرَبُونَ‏ وَ يَمْشُونَ فِي الْأَسْواقِ‏ وَ كُلُّ جِسْمٍ مَغْذُوٌّ بِهَذَا إِلَّا الْخَالِقَ الرَّازِقَ لِأَنَّهُ جَسَّمَ الْأَجْسَامَ وَ هُوَ لَمْ يُجَسَّمْ

[5] Kashf al-Ghummah, vol. 2, s. 338.

[6] Kashshī, Rijāl al-Kashshī, s. 518-519.

[7] Grundaren till sekten Nuṣayrism. Nūbakhtī, Firaq al-Shī’ah, 1361 SH (1983 e.Kr.), s. 136.

[8] Ibid, s. 520.

[9] Ibid, s. 520.

[10] Ibid, s. 523.

[11] Ḥayāt Fekrī Siyāsīye Emāmāne Shī’eh, s. 649.

[12] ’Aṭṭārdī, Musnad al-Imām Hādī, s. 323.

[13] Rijāl al-Najjāshī, s. 80 & Fahrast al-Ṭūsī, s. 57.

[14] Ja’fariyān, Akdhūbat al-Tahrīf bayn al-Shī’at wa al-Sunnah, 1413 AH (1992 e.Kr.), s. 76-77.

[15] En nu helig stad i Iran som ligger söder om Tehran.

[16] Kashshī, Rijāl al-Kashshī , s. 512.

[17] Han föddes i Harran i Syrien och var en framstående shī’ītisk lärd från 1000-talet e.Kr. som bl.a. skrivit boken Tuḥaf al-’Uqūl.

[18] Manāqib Ᾱl Abī Ṭālib, vol. 4, s. 435.

[19] Kashshī, Rijāl al-Kashshī, 1409 AH (1989 e.Kr.), s. 520.

[20] Rijāl al-Najjāshī, s. 329.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *