Förstörandet av Imām Hādīs (fvmh) helgedom

’Abbāsīdernas galna illdåd
Imām Hādī (fvmh) levde sju ytterligare år efter att Mutawakkil hade mördats. Under de efterkommande ’abbāsīdkalīfernas tid fortsatte svårigheterna för Imām Hādī (fvmh) fastän det inte längre var lika svårt som under Mutawakkils kalīfat. Han förblev i Sāmarrā under militär kontroll, och aktionerna mot shī’īterna fortsatte, förutom under kalīf Mustanṣirs tid. Slutligen lyckades Imāmens (fvmh) fiender att utfärda sina komplotter mot honom (fvmh) och han förgiftades av Mu’taz via Mu’tamids gift.[1] Abū Da’āmah berättade: ”Imām Hādī (fvmh) var sängliggandes och sjuk när jag besökte honom. Han sade: ”Du har kommit på besök till mig och för det står jag i skuld till dig, och det är obligatoriskt för mig att upprätthålla min skuld till dig.” Shī’īterna besökte Imāmen (fvmh) under hans sjukdom och han (fvmh) introducerade sin efterträdare till dem såväl skriftligt som muntligt så att det inte skulle råda något tvivel och förvirring.”[2]

Imām Hādīs (fvmh) martyrskap
Imām Hādī (fvmh) uppnådde martyrskapet den 28 juni 868 (3 rajab år 254 AH).[3]

Aḥmad ibn Dāwūd sade: ”Jag hade med mig mycket pengar från Qomborna, såsom khums och nudhūrāt[4], som jag skulle ge över till Abū Ḥasan (fvmh). När jag väl anlände bemöttes jag av en kamelridande man som sa: ”Aḥmad ibn Dāwūd och Muḥammad ibn Isḥāq! Jag har ett brev från er mästare, Abū Ḥasan (fvmh), som han har skrivit till er.” Där stod det: ”Jag återgår till min Herre ikväll, så avvakta i försiktighet tills min son, Imām Ḥasan (fvmh), når er.” Vi blev oerhört sorgsna av att höra nyheten och grät, men vi höll nyheten för oss själva och avslöjade inte den för de andra som var med oss.”[5]

Imām Hādīs (fvmh) begravning
Nyheten om shī’īternas Imāms (fvmh) martyrskap krossade hjärtan på det redan av förtryck och fattigdom utsatta folket. Behövande folk och föräldralösa barn sörjde förlusten av en högtstående lärare och vänlig far utmed hela staden. Samma dag som Imāmen (fvmh) uppnådde den välsignade ställningen av martyrskapet samlades skaror av hāshimīter, Abū Ṭālibs stam och ’abbāsīder och sörjde honom (fvmh) gråtandes och snyftandes.[6] Folk slog sig själva [med öppna händer] på anletena av sorg och rev sig på kinderna.[7]

De lyfte upp Imām Hādīs (fvmh) kropp, la den på axlarna, tog ut den från hans (fvmh) hem och passerade förbi Mūsā ibn Baghās hus. När ’abbāsīdkalīfen Mu’tamid underrättades begav han sig till kroppen och beordrade att de skulle lägga ner den så att han kunde upprätta den dödas bön (ṣalāt al-mayyit) vilket han också gjorde. Däremot har shī’īter konsensus om att Imām Ḥassan ’Askarī (fvmh) bad den dödas bön över sin fars kropp innan själva begravningssessionen hade börjat. Sedan begravde de Imām Hādī (fvmh) i ett av husen vari han hade hållits i fångenskap. Det var så fullt med folk närvarande där att det var svårt för Imām ’Askarī (fvmh) att röra på sig. Sedan kom det en person med ett riddjur till honom vilken han satte sig på och skarorna av medsörjande folk följde honom till hans mål.[8] Abū Hāshim Ja’farī, som var en av Imām Hādīs (fvmh) nära anhängare läste en dikt för honom (fvmh).[9]

[1] Wafiyyāt al-Aimmah, s. 386.

[2] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 239.

[3] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 680.

[4] Pengar/egendomar som ges efter att man lovat att skänka bort det efter att ens önskan går i uppfyllelse.

[5] Wafiyyāt al-Aimmah, s. 385.

[6] Muntahā al-Ᾱmāl, vol. 2, s. 684.

[7] Wafiyāt al-Aimmah, s. 386.

[8] Muntahā al-Ᾱmāl, vol. 2, s. 683.

[9] Ibid.