Imām ’Alī ibn Muḥammad al-Hādī[1] (fvmh) föddes 8:e mars år 828 e.Kr. (15:e dhī al-ḥijjah år 212 AH; enligt  hijrīkalendern[2]) i byn Ṣaryā nära profetastaden Madīnah[3] på den arabiska halvön, och martyrerades på befallning av den ’abbāsīdiska kalīfen Mu’taz juni-juli 868 (rajab år 252 AH) i den irakiska staden Sāmarrā[4]. Imām Hādī (fvmh) hade rollen som den av Gud utvalde felfrie[5] Imāmen i 33 års tid[6]. Hans far var Imām Muḥammad ibn ’Alī al-Jawād (fvmh) och hans mor var Samānah al-Maghribiyyah (fvmh)[7], fastän det även har rapporterats andra möjliga namn för henne såsom Mudnab, Ḥadīth (Tradition) och Ghazāl[8]. Imām Hādī (fvmh) hade många alqāb (plural till laqab, epiteter som beskriver en persons egenskaper) varav några var al-Hādī (Vägledaren), al-Naqī (Den fromme), al-Amīn (Den pålitlige), al-Ṭayyib (Den gode), al-Nāṣiḥ (Rådgivaren) och al-Murtaḍā (Den nöjde), medan hans kunyā (smeknamn som beskriver ens föräldraskap till ens förstfödda) var Abū al-Ḥasan den tredje.[9] Imām Hādī (fvmh) levde i Madīnah från början av sitt ledarskap och utgjorde en essentiell roll i ledandet av Madīnahborna, i synnerhet shī’īterna, så att det ’abbāsīdiska kalīfātet kände sig hotat av hans fortsatta närvaro där så att kalīf Mutawakkil beslöt att tvångsförflytta honom från den arabiska halvöns Madīnah till Iraks Sāmarrā. År 848 hade kalīf Mutawakkil oroats av sina spionerande agenter i Madīnah till den graden att han beordrade en av sina agenter vid namn Yaḥyā ibn Harthamah att bege sig dit och tvångsförflytta Imām Hādī (fvmh) till Sāmarrā. När Yaḥyā väl trädde in i Madīnah bemöttes han av skaror av Madīnahbor som visade intensiv sympati och support till Imām Hādī (fvmh), och för att undkomma deras vrede påstod han att han inte ville Imāmen (fvmh) något. En dag när läget var lugnt gjorde ’abbāsīdiska styrkor med Yaḥyā i ledningen en razzia i Imām Hādīs (fvmh) hem under anklagelsen att han skulle ha förvarat skaror av vapen för en planerad beväpnad komplott mot styret. De fann däremot endast Korānen och åkallelseskrifter där. När de väl återvände rapporterade Yaḥyā själv: ”Jag fann ingenting annat än storslagenhet, rättfärdighet, asketism[10] och mod.”[11]

Från början av Imām Hādīs (fvmh) inträde till staden Sāmarrā uppförde sig kalīf Mutawakkil respektlöst, dels genom att inte ens närvara vid hans inträde och dels genom att flytta honom till ett område som bestod till mesta dels av tiggare, och var känt vid namnet Khān al-Ṣa’ālīk. Väl där var Imām Hādī (fvmh) under konstant bevakning och kontroll, och lite då och då rapporterades det att han bevarade shī’īternas [12]vapen och förmögenheter där varpå de gjorde razzior i hans hem utan att finna något. Under den tiden som Imām Hādī (fvmh) tvingades leva i Sāmarrā uppvisade de i hans omgivning ytterst mycket respekt och tillgivenhet till honom pga. hans utstrålande karaktär och storslagenhet.[13] Dock var inte Imamens inflytande exklusivt för shī’īter, snarare inkluderade det även abbasīdiskt hovfolk. Till och med Bokens folk[14] visade respekt till Imamen (fvmh).

När Mutawakkil misslyckades med sina aktioner mot Imamen (fvmh) meddelade han sina närmaste att han hade misslyckats gentemot Imam Hadi (fvmh). Därmed nöjde han sig inte med att begränsa och sätta press på honom och bestämde sig då för att mörda Imamen (fvmh). Han utförde t.o.m. aktioner, men han dog själv innan han hade lyckats.[15]

[1] På arabiska skriver man al- före de ord som ska vara i bestämd form. Men utmed hela texten har vi valt att försöka skriva utan al- före många arabiska ord för enkelhetens skull.

[2] Hijrīkalendern är den kalender som islamisk historia utgår från. Den är baserad på månens rörelser istället för solens.

[3] Madīnah är den stad Profeten Muhammed (Gvhf) utvandrade till från Mecka efter polyteisternas förföljelser mot muslimerna i Mecka under de första 13 åren av Profetens (Gvhf) officiella profetskap.

[4] Ursprungligen ”surra man rā” i betydelsen ”blev glad den som såg [staden]” men som med tidens gång kom att förkortas till Sāmarrā.

[5] Felfrihet innebär att inte begå synd eller misstag. Det måste alltid finnas någon felfri person på jorden som kan vägleda människan till Gud, vare sig den personen vägleder direkt eller indirekt via ombud. Eftersom utan en felfri person kan inte människan nå syftet med sin skapelse (perfektion) och då blir skapelsen meningslös. Men Gud gör aldrig någonting meningslöst.

[6] Muḥammad ibn Muḥammad al-Mufīd, al-Irshād, s. 327.

[7] Ibid, s. 307.

[8] Muḥammad Riḍā Ḥusaynī, Tārīkh-e Ahl al-Bayt (fvmd) s. 123.

[9] Manāqib Ᾱl Abī Ṭālib (fvmd), vol. 4, s. 401.

[10] Asketism betyder inte i islam att man ska isolera sig från samhället och måste avstå från allt värdsligt. Snarare betyder det att man inte ska bli fäst vid det värdsliga i hjärtat som leder en bort från Gud, alltså att man inte ska älska saker så pass mycket att man nonchalerar Gud och försummar att lyda Honom.

[11] Ibn al-Jawzī, Tadhkirat al-Khawāṣ, s. 359.

[12] Shī’īter (anhängare) är beteckningen för de som följer de vägledande Imāmerna efter Profeten (Gvhf). Dock finns det idag olika grupperingar bland shī’īterna och alla av dem accepterar inte alla tolv Imāmer, men de flesta av dem gör det.

[13] Irbilī, Kashf al-Ghummah, vol. 2, s. 398; forskning av Seyyed Hāshim Rasūlī.

[14] Bokens folk är beteckningen för alla de människor som tror på Gud och följer en profet och himmelsk bok såsom judar, kristna, zoroastrier, mandéer och muslimer.

[15] Ibn Ṭawūs, Jamāl al-Usbū’ bi-Kamāl al-’Amal al-Mashrū’, s. 27 (återberättat från Tarikh Tashayyu’, vol. 1, s. 292).