En biografi om Imām Hādīs (fvmh) moraliska liv

Imām Hādī (fvmh) var, vid sidan om de 14 felfria, ett lysande och exceptionellt exempel på en fulländad människa och ett felfritt intyg på islamisk levnadsstil. Ibn Shahr Ᾱshūb[1] skrev: ”Imām Hādī (fvmh) var den trevligaste i bemötande av andra och den mest sanningsenliga i ord och handling på sin tid. Vem som än träffade honom i egen hög person bemöttes av den vänligaste av människor, och vem som än hörde om honom föreställde sig en [etiskt och andligt] fulländad människa. Vem som än var tyst i hans närhet fascinerades av hans karisma och dragningskraft, och vem som än önskade tala i hans närhet exponerades inför hans storhet och storslagenhet. Han var avkomman till profetskapet och imāmatet, och arvtagaren till det verkliga ställföreträdet och [sanna gudagivna] kalīfatet. Han var en attraktivt blomstrande gren tillhörandes det löv- och fruktrika trädet av profetskapet och Sändebudet.”[2]

Imāmens (fvmh) samtliga individuella dygder, såväl i gudslaglydighet som i etik, erkändes av alla. Ibn Ṣabbāgh Mālikī[3] har skrivit: ”Abū Ḥasan ’Alī ibn Muḥammad Hādīs (fvmh) dygdighet hade rötter på marken och nådde ända upp till himlastjärnorna. Varken dygder fanns utan att vara samlade inom honom eller storhet utan att vara mest fulländad i honom. Varenda god egenskap manifesterades i dess sanna värde av honom. Han var värdig, utvald och storslagen som togs mot av den himmelska essensen. Varje god sak växte upp i hans existens. Han bestod av karisma, fridfullhet och renhet i enlighet med profetskapet och den goda ’alīdiska (’alawītiska) moralens lag, så att ingen varken var jämförbar med honom eller vågade försöka uppnå hans höghet.”[4]

Nedan nämns några exempel på hans beundransvärda moraliska levnadsstil:

1. Dyrkan
   Imām Hādīs (fvmh) dyrkan var en förälskad persons dyrkan. Det innebar två egenskaper, varav ena är att varken dyrka Gud utav rädsla för ”förnekelsens straff” (3:106) eller i ens trängtan efter ”lustgårdar, vattnade av bäckar – det är den stora segern” (85:11), men utav kärlek och en ständig känsla av tacksamhet såsom beskrivs i den välsignade Koranen som säger: ”Men större [än allt detta] är [dyrkan för att uppnå] Guds välbehag” (9:72). Imām Hādī (fvmh) hade i följe av det profetiska arvet samma avsikt i sin dyrkan av Gud som hans förfader, Imām ’Alī ibn Abī Ṭālib (fvmh), som har sagt: ”Det finns de som dyrkar Gud för sina ambitioner, det är affärsmännens dyrkan. Det finns de som dyrkar Gud för sina rädslor, det är slavarnas dyrkan. Det finns även de som dyrkar Gud i tacksamhet, det är de frias dyrkan.”[5]

Att skapa en kärleksfull relation till Gud och att dyrka mycket var några av Imām Hādīs (fvmh) framstående egenskaper. Gällande detta har det skrivits följande om honom: ” Han besökte moskén frekvent och var likgiltig inför det jordliga livet[6]. Han var en djupt lärd dyrkare [av Gud]. Han brukade dyrka under nätterna till morgonen utan att vända sig från böneriktningen ett ögonblick. Han uträttade bönen ståendes på en bönematta av bast och iklädd kläder av ull. Hans passion för dyrkan utspelade inte sig endast under nätterna, utan efter lite sömn så satte han igång igen. [7] Han reciterade tystlåtet den välsignade Koranens verser med en sorgsen röst och gråtandes så att vem som än hörde hans bedjande röst började gråta. Ibland satt han på grus och jord. Vid midnatt brukade han be [Gud] om förlåtelse och vaka under nätterna.[8] Han brukade prostrera och böja sig [inför Gud] under nätterna och med en ledsen och sorgsen röst säga: ”Å Gud! Denna syndare har kommit till Dig, och denna behövande har vänt sig till Dig. Å Gud! Lämna inte dennes ansträngningar för detta utan belöning. Var honom barmhärtig, förlåt honom och överse med hans brister.”[9]

 

2. Simpel levnad
   Asketism och världsligt simpel levnad är ännu en av Imām Hādīs (fvmh) etiska egenskaper. Det har dokumenterats att: ”Han förvarade ingenting för sin världsliga levnad, utan han var en Guds tjänare som hade frigjort sig från det världsliga livet. Kvällen han angreps i sitt hem fann de honom ensam iklädd en grovullstovad klädsel och en liknande mössa. Ingenting fångade ögonen på dem inuti hans hem. Golvet i hans hem bestod av jord och han själv satt på en bastmatta, reciterandes verser ur Koranen och åkallandes Gud.”[10]

 

3. Kunskap
   Kunskap är en av imāmatets mest fundamentala kärnor och basala grundkrav för att leda människorna till frälsning och bort från total förintelse. Imām Hādīs (fvmh) gudagivna kunskap och visdom visade sig redan innan hans imāmat när han var på barnsben. Hans kvicktänkthet i av kalīfen forcerade debattkonferenser (munāẓarāt ’ilmiyyah), hans ständigt orubbliga svar till trosbaserade förvillelser (shubahāt i’tiqādiyyah) och hans visa ledarskap i att uppfostra särskilda lärjungar är endast tre exempel. Han löste, för många vuxna lärda, olösliga, rättsvetenskapliga frågor redan som ett litet barn. Han var en oändlig skatt av kunskap, och en bestigare av insiktens och klarsynens högsta bergstopp. Kalīfatet upprättade debattkonferenser i försök att krossa hans anseende men bemöttes av pinsamma förluster varje gång. Förlusterna fick kalīfen att erkänna Imām Hādīs (fvmh) imāmat och överväldigande kunskap och visdom.[11]

Trots det förhindrade Mutawakkil Imāmen (fvmh) från att publicera böcker offentligt och få sin kunskap utsänd till det generella folket. Kalīf Mutawakkil höll Imām Hādī (fvmh) under intensivt militärt förvar, och förhindrade såväl kunskapens folk som det generella folket från att ha kontakt med honom (fvmh). Omringad av fiendemaktens agenter och tjänstemän, som försökte låtsas att inte se hans överväldigande kunskap, bemötte Imām Hādī (fvmh) de ständigt misslyckade försöken till att övermanna honom i debatter med lysande tålamod och uthållighet. Imām Hādī (fvmh) sade vid ett tillfälle:[12] ”Guds mest majestätiska Namn består av 73 bokstäver. Ᾱṣif (ibn Barkhiyā) hade en av de bokstäverna i sitt förfogande vilken han yttrade varpå marken mellan honom och Sabafolket trycktes ihop, och han fick [drottningen av Saba] Bilqīs tron i sitt välde så att han placerade den hos profeten Salomo, sedan breddes marken ut, och allt det skedde i en ögonblund. Hos oss (14 felfria) finns det 72 bokstäver, och en bokstav har Gud [exklusivt] för Sig Själv i kunskap om det dolda.”[13]

Han kunde alla språk som användes i hans krets av vilka några var indiska, turkiska och persiska och han har rapporterats ha talat vissa av språken.[14] Bakhtīshūs[15] lärjunge Yazdād Naṣrānīs[16] åsikt om Imām Hādīs (fvmh) kunskap är av viss vikt. Han var den ’abbāsīdiska kalīfen Mu’taṣams särskilda läkare. Han var så häpen över Imām Hādīs (fvmh) överväldigande kunskap att han vid ett tillfälle sade: ”Om vi skall nämna en i skapelsen som har kunskap om det dolda är det han (hänvisandes till Imām Hādī (fvmh)).” Han berömde den välsignade Imāmen (fvmh) med dessa ord efter att ha träffat honom väldigt kort.[17]

 

4. Kännedom om hemliga ting
   Såsom konstaterat av massvis med återberättelser beviljas den felfrie Imāmen (fvmh) av Gud när han än vill ha kännedom om något. Imām Hādī (fvmh), innehavandes denna höga ställning tillsammans med sina företrädare (fvmd), har också rapporterats att ha upplyst vissa om dolda saker, då han såg framtiden med klarhet. Han hade kännedom om folks avsikter och tiden för deras död.

Abū ’Abbās Aḥmad Abī Naṣr och Abū Ja’far Muḥammad ibn ’Alawiyyah har berättat: ”En av Ahl al-Bayts[18] (fvmd) anhängare (shī’ah) vid namn ’Abd al-Raḥmān levde i Eṣfahān. En dag frågades han vad anledningen var att han blev en anhängare till Ahl al-Bayt (fvmd). Han sade: ”Förr i tiden var jag en fattig person men stark i tal och mod. En gång begav jag mig tillsammans med en grupp personer till kalīf Mutawakkils palats för att kräva vedergällning. Väl där hörde jag att han hade beordrat sina män att hämta Imām Hādī (fvmh). Jag frågade vem ’Alī ibn Muḥammad (fvmh) är som kalīfen personligen kallar efter, och fick svaret att han är en av ’alawīterna[19] och att rawāfiḍ[20] anser honom vara deras Imām. Jag tänkte för mig själv att kanske kalīfen hade kallat efter honom för att döda honom, och beslöt att vänta där tills han skulle anlända för att se honom. Efter en stund anlände en man ridandes sin häst, han satt ståtligt och storslaget på sin häst och var medföljd av skaror av folk på bägge sidor. När jag tittade på hans ansikte kände jag underligt mycket tycke för honom i hjärtat, och utan att kunna hejda mig själv kände jag mig förtjust i honom och bad Gud att skydda honom mot hans fienders onda komplotter mot honom. Han passerade bort från de medföljande skarorna och närmade sig mig medan jag bad i hjärtat för honom. När han anlände fram till mig tittade han mig i ögonen och sade: ”Må Gud acceptera dina böner för mig och bevilja dig ett långt liv med mycket förmögenhet och barn.” Chockerad över hans kännedom om mina inre tankar och böner blev jag skrämd och lamslagen så att jag föll till marken. Folk samlades omkring mig frågandes vad som hade hänt. Jag höll allt för mig själv och sade att det inte var något, om Gud vill, och gav mig iväg hem. Imām Hādīs (fvmh) bön för mig beviljades av Gud, och med tidens gång fick jag mycket förmögenhet och tio barn, och lever upp till över 70 år nu. Jag accepterade även imāmatet tillhörande den som var medveten om mitt inre och blev [hans] shī’ah.”[21]

Khayrān Asbāṭī[22] har berättat: ”Jag besökte Abū Ḥasan Hādī (fvmh) i Madīnah. Han frågade mig: ”Vad har du för nyheter om Wāthiq?”, varpå jag svarade: ”Må jag offras för dig! Han mådde väl och mina träffar med honom är mer och närmare i relation än andra till honom, däremot så har jag inte träffat honom i tio dagar nu.” Imāmen (fvmh) sade: ”Folk i Madīnah säger att han är död.” Jag svarade tillbaka: ”Men jag träffar honom mer än alla andra och är mer underrättad om hans tillstånd och skulle veta om så var fallet.” Imāmen (fvmh) repeterade med betoning i rösten: ”Folk i Madīnah säger att han är död!”, pga. vilket jag insåg att Imāmen (fvmh) menade sig själv med ”folk i Madīnah”. Sedan frågade han: ”Hur är det med Ja’far (menandes kalīf Mutawakkil)?” Jag svarade: ”Han är i fängelse och i det värsta tänkbara tillståndet.” Han (fvmh) svarade: ”Nu är det han som är den rådande kalīfen.” Sedan frågade han ”Vad hände med Ibn Zayyāt[23]?” Jag svarade: ”Folket står bakom honom och lyder honom till punkt och pricka.” Han (fvmh) svarade: ”Den här makten har varit ond för honom”,  och efter viss tid av tystnad sade han (fvmh): ”Guds förordningar måste ske och det finns ingen som helst flykt undan Hans förutbestämmelser. Khayrān! Wāthiq är numera död och Mutawakkil har tagit hans plats, och likaså har Ibn al-Zayyāt dödats.” Jag frågade: ”Må jag offras för dig! När då?”, varpå han med en säker röst svarade: ”Sex dagar efter att du lämnade staden.””[24]

Abū Ṭāhir Ḥasan ibn ’Abd al-Qāhir Ṭāhirī har berättat att Muḥammad ibn Ḥasan Ashtar ’Alawī återberättade: ”Vissa söner och släktingar till [de ’abbāsīdiska] kalīferna höll en walīmah (festmåltid för giftermål, barnafödsel eller annat glädjande i livet) till vilken de bjöd såväl Abū Ḥasan (fvmh) som många andra. När den samlade folkhopen fick syn på honom (fvmh) visade de honom stor vördnad. Det fanns en ung man i församlingen som inte brydde sig om honom (fvmh) och pratade och skrattade högt. Imāmen (fvmh) vände sig till honom och sade: ”Är det så att du ockuperar din tid med att skratta istället för att nämna Gud medan du efter tre dagar kommer att tillhöra gravens folk?”. Tre dagar senare insjuknade den unge mannen och dog.[25]

Kalīf Mutawakkil misslyckades repetitivt i sina försök att kuva Imām Hādī (fvmh) och släcka hans gudagivna ljus så mycket att han erkände det inför sina nära lakejer och beordrade att de skulle lista ut ett sätt att döda Imāmen (fvmh) utan att kunna klandras för det. Han gjorde sina försök men mötte sin död innan han lyckades. Sheikh Ṣadūq den andre, Muḥammad ibn ’Alī ibn Bābawayh (hans far ’Alī ibn Bābawayh kallades också för Sheikh Ṣadūq), har återberättat i en kedja som når upp till Imāmföljaren al-Ṣaqr ibn Abī Dulaf: ”När kalīf Mutawakkil höll vår mästare Abū Ḥasan (fvmh) fången begav jag mig dit för att ta reda på hur han (fvmh) mår. Jag bevakades av Zarrāqī, som var Mutawakkils portvakt. Han beordrade att jag skulle tas till honom vilket jag gjorde. ”Hur står det till?”, frågade han varpå jag svarade: ”Bra, ers höghet.” Sedan beordrade han mig att sätta mig ner och frågade igen: ”Hur står det till, och varför har du kommit?”. Jag svarade att jag hade kommit med goda och problemlösa avsikter. Han frågade: ”Har du kommit för att upplysas om hur din mästare mår?”. Jag svarade att min mästare är den nuvarande kalīfen (i förställning utav rädsla för avrättning) varpå han befallde mig att vara tyst och sade: ”Försök inte att lura mig, din mästare är den rättmätige och jag är av samma övertygelse som du.” Han frågade om jag ville se honom varpå jag svarade jakande. Han sade: ”Sätt dig ned och vänta tills hans fångvaktare har lämnat honom (fvmh).” Jag satte mig ner och väntade tills jag hörde Zarrāqī säga till en tjänare att ta min hand och föra mig till min mästare (fvmh) varpå tjänaren förde mig och visade med handen vilket rum jag skulle träda in i. I rummet såg jag min mästare (fvmh) sitta på framsidan i en fängelsecell och vid sidan om honom fanns det en grav uppgrävd. Jag hälsade på honom (fvmh) och han besvarade min hälsning och talade om för mig att sitta ned. Han frågade: ”Varför har du kommit, å Ṣaqr?”, varpå jag svarade att jag hade anlänt för att upplysas om hans situation. Sedan tittade jag på graven än en gång och grät varpå han tittade på mig och sade: ”Var inte ledsen, de kommer inte att kunna skada oss.””

Det har också återberättats av Abū Sulaymān ibn Ūramah: ”Jag begav mig till Surra Man Rā (Sāmarrā) under kalīf Mutawakkils tid, och jag möttes av Sa’īd al-Ḥājib vilken kalīf Mutawakkil hade beordrat att slakta Abū Ḥasan (fvmh). När jag möttes av Sa’īd sade han: ”Vill du titta på din Gud?”. Jag svarade ”Gud är upphöjd från sådant! Min Gud kan inte bevittnas med ögon!”. Han sade: ”Det är den här personen jag talar om som ni (shī’īter) har inbillat er att han är er Imām.” Jag uttryckte min bestörthet varpå han sade: ”Jag har beordrats att döda honom, och det skall jag göra imorgon. Just nu är den kungliga dokumenteraren hos honom, men när han lämnar honom (fvmh) får du besöka honom.” Efter inte så länge så gick dokumenteraren och jag trädde in till honom (fvmh). Jag såg honom inspärrad med en uppgrävd grav vid sidan om honom. Jag hälsade på honom och grät enormt. ”Varför gråter du?”, frågade han. Jag svarade att jag grät för det tillstånd jag såg honom i. Han sa: ”Gråt inte för det. De kommer inte att lyckas fullända deras plan. Det kommer inte att gå mer än två dagar tills Gud spiller Mutawakkils och hans bödels blod.” Och sant som det var gick inte två dagar innan de båda dödades.[26]

 

5. Vältalighet
   Imām Hādīs (fvmh) tal var njutbart att höra och hans fördömande skakade upp den tilltalade. Av samma anledning blev hans av kalīfatet utvalda lärare förtjust i honom när han var ett litet barn. När han talade häpnades hans lyssnare upp till skyarna, och när han beskyllde personen i fråga var hans ord som ett brinnande svärd som högg den klandrades kropp i stycken. En dag kallade kalīf Mutawakkil Imām Hādī (fvmh) till sig i en församling som drack rusdrycker och alla var berusade, inte minst själva kalīfen. Han beordrade Imāmen (fvmh) att sjunga en sång för församlingen vilket Imāmen (fvmh) vägrade. Sedan beordrade han honom att recitera lite poesi vilket Imāmen (fvmh) beviljade honom. Han (fvmh) sade:
   ”De spenderade natten på bergstoppen i starka mäns skydd, men ej gynnades de av bergstoppen höjda.
   Efter en tid av ära sänktes de ner från sina höga platser, i gravhålen de fick bo, ack vilket dåligt och eländigt hem de fick!
   Efter deras begravningar i jorden ropade en hojtare till dem: ”Var är era armband, kronor, smycken och ståtliga kläder?
   Var är era bortskämda och undangömda anleten?”
   Då skall gravarna istället för dem ropa: ”Nu kryper maskar ovanpå de bortskämda anletena!”
   Vad mycket de åt och drack, och nu skall de efter all glupskhet själva bli föda till maskar.”[27]
   Kalīf Mutawakkil brast ut i gråt och skrik, och drämde sin vinskål i marken medan de närvarande gästerna grät hejdlöst. Det sägs att Mutawakkil beordrade att Imām Hādī (fvmh) skickades hem med 4000 dīnār, bröt upp festen och skickade hem alla gäster också.[28]

 

 

6. Vänlighet
   Imām Hādī (fvmh) var väldigt vänlig och givmild, och var alltid mån om folk i sin omgivning till den nivån att han ibland utsatte sig själv för svårigheter för att hjälpa andra. Detta i synnerhet i en tid då shī’īterna var som mest undertryckta av kalīfatets hänsynslösa händer. Muḥammad ibn ’Alī har berättat från Zayd ibn ’Alī: ”Jag var svårt sjuk och en kväll hämtade mina nära en läkare för att undersöka mig. Läkaren i sin tur preskriberade en medicin. Dagen efter lyckades mina nära inte hitta medicinen var de än letade. När läkaren besökte mig vid ett senare skede och såg mitt förvärrade tillstånd, och att vi inte lyckades få tag på medicinen, kände han att det var ett hopplöst fall och lämnade mitt hus. En kort tid efter fick jag ett besök av Imām Hādīs (fvmh) utsände. Han räckte över en säck till mig vari medicinen fanns som jag var i drastiskt behov av, och sade: ”Abū Ḥasan (fvmh) skickade mig med denna medicin med en hälsning till dig att du bör använda medicinen i några dagar tills du får bättre hälsa.” Jag tog mot medicinen från honom och efter några dagars användning blev jag helt frisk.”[29]

 

7. Respekt till lärda
   Imām Hādī (fvmh) visade oerhört mycket respekt till andra, i synnerhet till lärda. Han (fvmh) rapporteras ha närvarat i en session var såväl shī’īter som icke-shī’īter, och hāshimīterna[30] såväl som folk från andra stammar närvarade. Sedan trädde en lärd bland shī’īterna in i sessionen, som hade haft en successiv debatt med nawāṣib[31] i sitt försvar av Ahl al-Bayt (fvmd). Så fort Imāmen (fvmh) fick syn på den lärde shī’īten ställde han sig upp från sin plats och gick fram till honom, tog emot honom respektabelt och satte sig ner med honom och hade ett samtal. Vissa närvarande i sessionen tog sig illa vid av händelsen och protesterade till Imāmen (fvmh) varpå han frågade: ”Blir ni nöjda om jag dömer m.h.a. Koranen?”, vilket de gick med på. Imām Hādī (fvmh) reciterade: ”Å de som tror! När det under era sammankomster sägs: “Ge plats!” – ge då plats så skall Gud ge plats åt er. Och när det sägs till er: “Res er!” – res er [utan att dröja] så skall Gud upphöja de som tror bland er och de som har fått kunskap till [högre] nivåer. Gud är underrättad om vad ni gör.” (58:11) och: ”…Säg: “Kan de som vet likställas med de som inte vet?…” (39:9) ”Gud föredrar lärda troende framför icke-lärda troende såsom Han föredrar troende framför icke-troende. Är verkligen den som vet likställd med den som inte vet? Varför förnekar och protesterar ni då? Gud har givit denna lärda troende ett överläge, eftersom en mans nobless ligger i hans kunskap och inte i hans släkt. Denna lärda troende har även besegrat våra fiender [i debatter] m.h.a. de starka argumenten som Gud lärt honom.”[32]

 

8. Givmildhet
   Givmildhet var införlivat i Ahl al-Bayts (fvmh) kött och blod. De tenderade ständigt att förundra andra med sin givmildhet. Beträffande Imām Hādīs (fvmh) givmildhet har det sagts: ”Endast kungar kan ge så mycket, och den omfattningen av givmildhet har aldrig tidigare skådats, och var i själva verket inte ens tänkbart.”[33]

 

Isḥāq Jallāb har berättat: ”Jag köpte många får till Abū Ḥasan (fvmh). Sedan förde han mig bort från sitt hem till en plats som inte var bekant. Där beordrade han mig att skänka fåren till personer som han hade upplyst mig om.”[34] Han skänkte till folk utan att de ens fick veta att det var han som skänkte till dem. Han köpte även får, slaktade dem personligen och skänkte deras kött till behövande.[35] Ibland skänkte han även så mycket som den han skänkte till själv begärde. Abū Hāshim Ja’farī har berättat: ”Jag hamnade i en så hemsk fattigdom vid ett tillfälle att jag beslöt att jag måste gå till Imām Hādī (fvmh) för att be om ekonomiskt bistånd. När jag anlände till honom sade han innan jag hann be om hjälp: ”Å Abū Hāshim! Vilka av Guds välsignelser skall du vara tacksam över, den övertygelse Han har skänkt dig m.h.a. vilken du kommer att rädda din kropp från helvetets eld, hälsan som Han har beviljat dig med vars hjälp du kan gynnas av din dyrkan av Honom eller det välstånd Han donerat dig med vars hjälp du inte är i behov av att fråga andra om hjälp? Å Abū Hāshim! Anledningen till att jag började tala är att jag trodde att du skulle klaga över vissa bekymmer. Jag har redan sagt till de ansvariga att ni skall få 200 gulddīnārer med vilka ni kan klara er ur era bekymmer. Ta de pengarna och var nöjd med dem.””[36]

 

9. Ansträngning
   Imām Hādī (fvmh) var sin tids Imām (fvmh) och ledare över shī’īterna och hāshimīterna. Han fick in mycket pengar från folk och kunde ha använt dem för egen vinning, men som sina företrädare valde han istället att arbeta för sitt leverne och sina dagliga behov. ’Alī ibn Hamzah har berättat: ”Jag såg Abū Ḥasan (fvmh) fullt upptagen med lantbruk och hård ansträngning så att han var genomsvettig. Jag sade: ”Må jag offras för dig! Var är dina arbetare [då du anstränger dig så här mycket]?” Han svarade: ”Å ’Alī ibn Hamzah! Den som var högre i ställning än mig och min far arbetade för sitt eget leverne genom att gräva upp hål.” Jag frågade vem han (fvmh) menade varpå han (fvmh) svarade: ”Sändebudet, De troendes befälhavare och samtliga av mina förfäder arbetade för deras egna levebröd. Lantbruk är en tradition hos profeter, sändebud, deras efterträdare och Guds särskilda tjänare.””[37]

 

10. Uthållighet
    Uthållighet är bland de mest prisvärda egenskaperna en person kan ha, och likaså är det en av de mest utmärkande egenskaperna hos Guds representanter. Detta eftersom de har oftast att göra med okunniga, vilseledda personer och måste implementera väldigt mycket tålamod och uthållighet för att gradvis leda de okunniga massorna åt rätt håll och ge dem den vägledning de behöver. Barīḥah ’Abbāsī, en av kalīfatets uppfostrade män och böneledare för muslimernas två heligaste städer, Mecka och Madīnah. Han brukade spionera på Imām Hādī (fvmh) åt kalīfen. I ett brev till kalīf Mutawakkil skrev han: ”Håll ’Alī ibn Muḥammad bort från Mecka och Madīnah om du vill behålla dem under din kontroll, eftersom han kallar folk här till sin sak och många har redan anslutit sig till honom.” Det var Barīḥahs brev som fick kalīf Mutawakkil att tvångsflytta Imām Hādī (fvmh) bort från det välsignade Sändebudet (Gvhf) i Madīnah och till Sāmarrā. Barīḥah följde med Imāmen (fvmh) i hans tvångsflytt. Under färdens gång talade han till Imām Hādī (fvmh) och sade: ”Du vet mycket väl att det är jag som orsakade dig denna exil. Jag har svurit att ifall du klagar det minsta mot mig inför De troendes befälhavare[38] eller någon av hans personal eller barn så kommer jag att bränna ned dina samtliga träd och döda alla dina tjänare och förstöra dina samtliga brunnar hemma i Madīnah. Du ska veta att jag är bestämd i mina beslut.” Imām Hādī (fvmh) svarade Barīḥah: ”Den närmaste (och starkaste) vägen för mig att klaga mot dig var att nämna dig i min åkallan till Gud igår natt, och jag klagar aldrig till andra vid sidan om Gud när jag väl klagat till Hans Majestät.” Barīḥah, som drämdes med en plötslig känsla av förskräckelse och sorg, slängde sig mot golvet gråtandes vid Imāmens (fvmh) fötter och vädjandes att han skulle förlåta honom varpå Imāmen (fvmh) svarade: ”Du är förlåten.”[39]

 

11. Storslagenhet och respektingivande
    Eftersom den felfrie Imāmen (fvmh) manifesterar Guds makt och storhet, förvarar Guds hemligheter och är världens centrum har han en karismatisk utstrålning och vördnadsbjudande närvaro. Såsom utlärt till oss av Imām Hādī (fvmh) läser vi i den heliga Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah: ”Varje stor person med nobless har bugat inför eran storhet, och varje högmodig har gett sig hän eran lydnad. Varje förtryckare har visat ödmjukhet inför eran överlägsenhet, och allt är lågt och svagt i jämförelse med er.”[40]^,[41]

Abū Ṭāhir Ḥasan ibn ’Abd al-Qāhir Ṭāhirī har berättat att Muḥammad ibn Ḥasan Ashtar ’Alawī återberättade: ”Jag stod tillsammans med min far och en grupp [beståendes av] ’alawīter, ’abbāsider och ja’farīter[42] utanför Mutawakkils palats då Imam Hadi (fvmh) kom. Alla personer gick ned från sina färdmedel för att visa respekt och hedra honom och väntade tills han hade trätt in i palatset. Därefter klagade vissa och sa: ”Varför ska vi visa respekt för denna pojke och kliva ned från våra färdmedel i respekt till honom? Han är varken mer ärorik än oss eller äldre än oss. Vid Gud [svär vi] att vi inte längre ska kliva ned från våra färdmedel när han kommer ut!”, varpå Abū Hāshim Ja’farī avfärdade med att svara: ”Vid Gud! Ni kommer allihopa att kliva ned av skam och uselhet.” Efter en stund kom Imāmen ut från Mutawakkils palats. Då nådde ljudet från folkets rop om att Gud är Större och [deras] prisning av Honom himlen och alla människor, t.o.m. de som hade klagat, klev ned från sina hästar. Då vände sig Abū Hāshim Ja’farī mot dem och sade: ”Ni sa väl att ni inte skulle visa respekt till honom och svor att ni inte skulle kliva ned från era färdmedel?!” Eftersom de inte kunde nonchalera Imamens vördnad och ära svarade de: ”Vid Gud! Vi klev ofrivilligt ned från [våra] färdmedel.”[43]

[1] Ibn Shahr Ᾱshūb (1096-1192) var en framstående persisk shī’ītisk lärd som bl.a. skrev den berömda boken Mānaqib Āli Abī Ṭālib i prisning av Imām ’Alī (fvmh) dygder.

[2] Manāqib Ᾱl Abī Ṭālib (fvmd), Ibn Shahr Ᾱshūb al-Sarwī al-Māzandarānī, Beirut, Dār al-Aḍwā’, okänt årtal, vol. 4, s. 401.

[3] Ibn Ṣabbāgh Mālikī (d. 1451) var en sunnitisk lärd som bl.a. skrivit den berömda boken al-Fuṣūl al-Muhimmat fi Ma’rifat al-Aimmah som handlar om de tolv Imāmerna och som refererar till både sunnī- och shī’amuslimska källor.

[4] Ibn Ṣabbāgh al-Mālikī, al-Fuṣūl al-Muhimmat fī Ma’rifat al-Aimmah, Beirut, Dār al-Aḍwā’, 1409 AH (1989 e.Kr.), vol. 2, s. 268.

[5] Muḥammad ibn al-Ḥusayn al-Raḍī, Nahj al-Balāghah, visdom 237.

[6] De felfrias (fvmd) likgiltighet inför jordelivet innebar inte passivitet i deras världsliga affärer, utan de lärde ut att man skall jobba för sitt jordliga liv som om man levde jordelivet för evigt, men samtidigt lärde de ut att man inte skall ta ett enda löv orättfärdigt från en myra för att gagnas i jordelivet.

[7] Dyrkan i enlighet med det renade Hushållets presentation av det välsignade Sändebudets tradition omfattade så mycket mer än endast bön och fasta, fastän bön och fasta har väldigt hög och direkt rang som dyrkan. Men även dagliga sysslor såsom arbete, träning, studier, socialitet och att ta hand om ens nödvändiga ärenden, med kruxet att ständigt vara lydnad till Gud och i Hans åminnelse omfattas av dyrkan. De 14 felfria (fvmd) har ständigt kritiserat och sagt mot de som envisades om att släppa allt i livet och endast ägna sig åt bön och fasta.

[8] Aimmatunā, ’Alī Muḥammad ’Alī Dakhīl, Beirut, Dār al-Maktabat al-Imām al-Riḍā, sjätte uppl., 1402 AH (1982 e.Kr.), vol. 2, s. 21.

[9] Ibid, s. 257.

[10] Ibid, s. 217; Uṣūl al-Kāfī, Muḥammad ibn Ya’qūb al-Kulaynī, Tehran, Maktabat al-Ṣadūq, 1381 AH (1961 e.Kr.), vol. 1, s. 502; Biḥār al-Anwār, Muḥammad Bāqir al-Majlisī, Beirut, Muassisat al-Risālah, 1403 AH (1983 e.Kr.), vol. 50, s. 211.

[11] Al-Fuṣūl al-Muhimmah, s. 267.

 [12] عَلِيِّ بْنِ مُحَمَّدٍ النَّوْفَلِيِّ عَنْ أَبِي الْحَسَنِ صَاحِبِ الْعَسْكَرِ ع قَالَ سَمِعْتُهُ يَقُولُ‏ اسْمُ اللَّهِ الْأَعْظَمُ ثَلَاثَةٌ وَ سَبْعُونَ حَرْفاً كَانَ عِنْدَ آصَفَ حَرْفٌ فَتَكَلَّمَ بِهِ فَانْخَرَقَتْ لَهُ الْأَرْضُ فِيمَا بَيْنَهُ وَ بَيْنَ سَبَإٍ فَتَنَاوَلَ عَرْشَ بِلْقِيسَ حَتَّى صَيَّرَهُ إِلَى سُلَيْمَانَ ثُمَّ انْبَسَطَتِ الْأَرْضُ فِي أَقَلَّ مِنْ طَرْفَةِ عَيْنٍ وَ عِنْدَنَا مِنْهُ اثْنَانِ وَ سَبْعُونَ حَرْفاً وَ حَرْفٌ عِنْدَ اللَّهِ مُسْتَأْثِرٌ بِهِ فِي عِلْمِ الْغَيْبِ.

[13] Dalāil al-Imāmah, Muḥammad ibn Jarīr ibn Rustam al-Ṭabarī, Najaf, Manshurat al-Matba’at al-Haydariyyah, 1369 AH (1950 e.Kr.), s. 219; Uṣūl al-Kāfī, vol. 1, s. 230; Manāqib Ᾱl Abī Ṭālib, vol. 4, s. 406.

[14] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 130.

[15] Bakhtīshū var en känd kristen familj från 700-900-talet e.Kr. beståendes av läkare och forskare och som kom från Gondishapur-akademin i Persien.

[16] Naṣrānī är en arabisk beteckning för de personer som följer profeten Jesus Kristus (fvmh).

[17] Dalāil al-Imāmah, s. 221.

[18] Ahl al-Bayt (fvmd) är de som är beskrivna i koranvers 33:33 och syftar på Profeten Muḥammeds (Gvhf) felfria och rena familjemedlemmar, som bl.a. inte inkluderar Profetens (Gvhf) fruar (De troendes mödrar) enligt shī’ītisk teologi.

[19] ’Alawīter är personer som relaterar till Imām ’Alī (fvmh).

[20] Rawāfiḍ är plural för rāfiḍ (avvisare) och syftar på shiamuslimer som avvisar de tre första kalīferna Abū Bakr, ’Umar och ’Uthmān.

[21] Safīnat al-Biḥār, Sheikh ‘Abbās Qummī, Beirut, Dār al-Ta’āruf lil-maṭbū’āt, vol. 2, s. 240.

[22] Khayrān Asbāṭī, även känd som Tjänaren Khayrān, var en trovärdig återberättare och tjänare till Imam Riḍā och ombud för Imam Jawād och Imam Hādī (fvmd).

[23] Han var en minister till de två ’abbāsīdiska kalīferna Mu’taṣam och Wāthiq, och slängde deras opponenter in i en öppen ugn (tanūr) i vars botten fanns gigantiska spikar. Folket avskydde honom och Mutawakkil slängde honom i samma spis när han blev kalīf – ’Alī ibn al-Ḥusayn al-Mas’ūdī, Murūj al-Dhahab wa Ma’ādin al-Jawhar, översatt av Abū al-Qāsim Pāyandeh, Tehran, Enteshārāt-e ’elmī va farhangī, fjärde uppl., vol. 2, s. 489.

[24] Al-Irshād, Muḥammad ibn Muḥammad ibn al-Nu’mān al-Mufīd, Tehran, Daftar-e nashr-e farhang-e eslāmī, 1378 SH, vol. 2, s. 424; Kashf al-Ghummat fī Ma’rifat al-Aimmah, ’Alī ibn ’Isā al-Irbilī, Tehran, Dār al-Kutub al-Islāmiyyah, okänt årtal, vol. 3, s. 236.

[25] Kashf al-Ghummah Fī Ma’rifah al-Aimmah, ’Alī ibn ’Īsā al-Irbilī, vol. 2, s. 398 & I’lām al-Warī Bi A’lām al-Hudā, Faḍl ibn al-Ḥasan al-Ṭabarsī, s. 360-361.

[26] Ibn Ṭawūs, Jamāl al-Usbū’ Bikamāl al-’Amal al-Mashrū’, s. 26-28.

[27]
[30] De som relaterar och är ättlingar till Hāshim, alltså Hāshim ibn ’Abd Manāf som var Profetens (Gvhf) förfader.

[28] Tadhkirat al-Khawāṣ, Ibn al-Jawzī, Tehran, Maktabat al-Naynawi al-Hadithah, s. 361; Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 211.

[29] Al-Irshād, vol. 2, s. 433.

[31] Nawāṣib är plural för nāṣibī (en hatare) och är ett uttryck för de som hatar eller förolämpar Ahl al-Bayt (fvmd).

[32] Al-Iḥtijāj, Aḥmad ibn ’Alī ibn Abī Ṭālib al-Ṭabarsī, Qom, Enteshārāt-e Osveh, 1416 AH (1995 e.Kr.), andra uppl., vol. 2, s. 309.

[33] Manāqib Ᾱl Abī Ṭālib, vol. 4, s. 409.

[34] Uṣūl al-Kāfī, vol. 1, s. 498.

[35] A’yān al-Shī’ah, Sayyid Muḥsin Amīn, Beirut, Dār al-Ta’āruf lil-maṭbū’āt, okänt årtal, vol. 2, s. 37.

[36] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 129.

[37] Man Lā Yaḥḍuruh al-Faqīh, Muḥammad ibn ‘Alī al-Ṣadūq, Beirut, Dār al-ṣa’b, okänt årtal, vol. 3, s. 216.

[38] Icke-shī’īter kallade alla kalīfer för De troendes befälhavare (Amīr al-Mu’minīn) medan shī’ah anser att titeln endast tillhör Imām ’Alī (fvmh).

[39] Ithbāt al-Waṣiyyah, ’Alī ibn al-Ḥusayn al-Mas’ūdī, Tehran, Ketabforoushi-e Eslāmiyeh, 1343 SH (1965), s. 196.

[40] طأطاُ کُلُّ شَریفٍ لِشَرَفِکم و بَخَعَ کُلُّ مُتَکَبِّرٍ لِطاعَتِکُم و خَضَعَ کُلُّ جَبّارٍ لِفَضلِکم و ذَلَّ کُلُّ شَیئٍ لکم

[41] Mafātīḥ al-Jinān, Sheikh ’Abbās Qummī, Qom, Enteshārāt-e Osveh, 1379 SH, fjärde trycket, al-Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah.

[42] Personer som relaterar till, härstammar från eller följer den sjätte Imāmen Ja’far Sādiq (fvmh).

[43] Ḥayāt al-Imām ’Alī al-Hādī (fvmh), Bāqir Sharīf Qurashī, Beirut, Dār al-Aḍwā’, första trycket, 1402 AH, s. 24.