Om Ziyārat al-Jāmi’a

Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah
Denna ziyārah har dokumenterats i Sheikh Ṭūsīs ḥadīthverk Tahdhīb al-Aḥkām[1] och Sheikh Ṣadūqs ḥadīthverk Man Lā Yaḥḍuruh al-Faqīh[2]. Denna ziyārah har lärts ut av Imām Hādī (fvmh). Ibn Bābawayh har återberättat den via Muhammad ibn Ismā’īl Barmakī via Musa ibn ’Abdullāh Nakh’ī från Imam Hādī (fvmh).[3] Juwaynī Khurāsānī[4] har återberättat i Farāid al-Simṭayn[5] att han har fått den från Ḥākim Nayshābūrī[6] som har fått den från Sheikh Ṣadūq. Denna ḥadīth anses inte ṣaḥīḥ bland de senare ḥadīthkunnigas kriterier pga. att Mūsā ibn ’Abdullāh Nakha’ī är okänd (muhmal)[7], och ṣaḥīḥ i enlighet med de tidigare ḥadīthkunnigas kriterier[8]. Sheikh Ṣadūqs tillförlit till ḥadīthen är i sig en av anledningarna att godkänna den (murajjaḥāt).[9] Den har också använts så länge och flitigt och allomfattande av shī’ah att man kan påstå den ha konsensus och vara autentisk bland shī’ah. Ᾱyatullāh Shubbar[10] har räknat denna ziyārah på samma ställning som Nahj al-Balāghah och al-Ṣaḥīfat al-Sajjādiyyah. Han har även förklarat att ziyāran är så pass vältalig (faṣīḥ) att den omöjligt kan ha hittats på av en vanlig person, utan det måste ha varit från De felfria (fvmd). Ᾱyatullāh Iḥsāī har också sagt att orden är så vältaliga och magnifika i ziyāran att det inte kan ha varit en felbar person som kommit på den och att det således inte ens behövs någon undersökning av kedjan av återberättare.[11]

’Allāmah Majlisī har skrivit följande beträffande Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah: ”Denna ziyārah är den mest kompletta och fulländade av nära och fjärran ziyārāt.”[12] Den förste al-Majlisī (som har kommenterat ḥadīthverket Man Lā Yaḥḍuruh al-Faqīh) har skrivit följande om denna ziyārah: ”Den är den bästa och mest fulländade ziyāran och jag läser den varje gång när jag besöker De felfria (fvmd). Muḥaddith Nūrī ansåg att Sheikh Ṣadūq hade förkortat ziyāran och raderat stycken som han inte var övertygad vara korrekta.[13]

Innehållet i Ziyārah al-Jāmi’ah al-Kabīrah
Denna ziyārah är i dess verklighet en lång och vältalig förklaring om fundamenten till tron på imāmatet, med vilket religionen kvarstår enligt den shī’ītiska övertygelsen och åsikten. På grund av innehållet i denna ziyārah som talar om Imāmernas (fvmd) ställning har Imam Hādī (fvmh) sagt att besökaren/läsaren ska säga att Gud är Störst hundra gånger innan den läser denna ziyārah för att inte drabbas över överdrivelse om Imāmernas (fvmd) rättigheter.[14]

I denna ziyārah har det välsignade Sändebudets (Gvhf) Hushåll Ahl al-Bayt (fvmd) introducerats som hans rättmätiga efterträdare, och samtliga shī’ītiska läror har indikerats på ett vältaligt maner. Bland de läror som berörs i ziyāran är de felfria Imāmernas (fvmd) relation till det välsignade Sändebudet (Gvhf), de felfria Imāmernas kunskaps-, etiska och politiska ranger, att de är förebilder, relevansen mellan imāmat och monoteism, relevansen mellan kännedom om Imāmen och kännedom om Gud, deras felfrihet, deras samstämmighet, att följa dem (tawallā) och att vara mot deras fiender (tabarrā), perioden av återuppståndelse innan Domedagen (raj’ah) och underkastelse (taslīm). De felfria Imāmernas (fvmd) dygder har förkunnats med vältalighet, uppkoppling till den nobla Koranen såväl som den välsignade profetatraditionen (sunnah).

Delar ur Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah
I början av ziyāran läser vi: ”Frid över er, å profetskapets Hushåll, platsen för budskapet och änglarnas ankomsts- och avgångsbana.”

Imām Hādī (fvmh) har förklarat här att Gud har exklusivt skänkt den höga ställningen att vara budskapets bas, platsen där änglar vistas och uppenbarelse sker till De felfria (fvmd). Guds denna skänkning sker i enlighet med kriterier att ha de fulländade egenskaperna vilka De felfria (fvmd) hade uppnått och redan tagit sig till den högsta bergstoppen i deras fysiska, psykologiska och andliga färd mot rening och självförbättring, och på bergstoppen hade egenskaperna kunskap, uthållighet med insikt, mirakel och barmhärtighet. Gud skänkte budskapet till De felfria (fvmd) för att deras lämplighet var mycket högre än att bara leda muslimerna, utan även att leda hela människan i dess kompletta fullhet.

Vidare läser vi: ”Frid över vägledningens Imāmer och de i mörkret upplysande lyktorna.”

Imām Hādī (fvmh) har förklarat här att de enda ledare som erbjuder verklig vägledning till människan är de felfria Imāmerna (fvmd), och att alla andra som tar an deras roll förutom de själva inte kan vägleda såvida De felfria (fvmd) inte vägleder dem i förväg. I en lång ḥadīth återberättad av Abū Muḥammad Qāsim ibn ’Alā från ’Abd al-’Azīz ibn Muslim påstås det att Imām Riḍā (fvmh) sade: ”Sannerligen gav Gud framgång till profeterna och Imāmerna (fvmd).

Han skänkte dem av Sin kunskap och visdom som Han inte skänkte någon annan så att deras kunskap var högre än den kunskap som andra i deras tid kunde ha, vilket indikeras i Hans Höghets ord: ”Säg: ”Vem är det då riktigast att följa? Den som visar vägen eller den som inte finner vägen om han inte får vägledning? Hur är det fatt med ert omdöme?” (10:35) och i hans Höghets och Glorifierades ord: ”Han skänker visdom åt den Han vill, och den som har fått visdom har fått den dyrbaraste gåva. Men ingen ägnar detta eftertanke utom de som har förstånd.” (2:269) och Hans ord beträffande Ṭālūt: ”Gud har valt honom framför er och har skänkt honom omfattande kunskaper och stor fysisk styrka. Gud ger Sin makt åt den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt.” (2:246)[15]^,[16] Således anses de som påstår sig ha imāmat av något slag utan att vara underkastad De felfria (fvmd) och vara upplärd och uppfostrad av dem vara vilseledningens imāmer (aimmat al-ḍalāl). De felfria Imāmerna (fvmd) har välsignats av Gud med fulländning i intellekt och själ, så att de verkade som människornas tillflyktsplats och de var profeternas (fvmd) arvtagare (i allt förutom att vara profeter), de främsta förebilderna på den fulländade människan, så att alla andra i själva verket måste följa dem. Ahl al-Bayt (fvmd) är platsen för Gudskännedom och Guds välsignelser. De är Guds kunskapsgruvor, väktarna till Guds hemligheter, innehavarna av kunskap om Hans bok och ord, och Hans Sändebuds (Gvhf) verkliga och rättmätiga efterträdare. Dessa förespråkare av Sanningens väg har egenskaper som skiljer dem från andra:

De är förespråkare till Gud och vägledare till Guds välbehag och nöje. Imāmerna (fvmd) är stadfästa i sin orubbliga lydnad till Guds befallningar. De är fullkomliga och fulländade i sin kärlek till Skaparen, Gud. De är rena och renade i Guds monoteism. Guds kännetecken i form av påbud och förbud klargörs av dem. De tar aldrig något steg före Guds vilja i varken tal eller handling. Ziyāran berör de mest fundamentala koncepten hos shī’ah i dess fortsättning: tron att Gud är En, Enväldig och Enhetlig och inte har någon som Sin partner eller like, tron på att den välsignade Muḥammed (Gvhf) är Guds utvalde och särskilde tjänare och Sändebud och tron på att shī’īternas Imāmer (fvmd) också har felfrihet och mirakel.

Beträffande de felfrias (fvmd) handlingar och moraliska aktioner läser vi att de hela tiden upprätthöll Guds arv och löftet att Han skulle lydas, gav rådgivning till människor och visade välvilja i Guds väg såväl öppet som bakom stängda dörrar, kallade folk till Sanningens och Rättens väg genom argument, visdom och rätt tillrättavisning, visade på ständig självuppoffring i Guds väg tillsammans med tålamod och uthållighet mot svårigheter och bekymmer, upprättade bönen, betalade den generella skatten, praktiserade resterande andakter, observerade religionen islams lagar, bevarade den islamiska lagen från sådant som förvanskning, var hängivna Guds vilja, var godkända av de tidigare profeterna och uppvisade profeternas enhetliga väg.

På ett annat stycke läser vi: ”Den som vänder sig bort från er blir en apostat, och den som närmar sig er (fvmd) har gjort sin plikt inför er, och den som inte gör tillräckligt mycket kommer att vara nära att förintas.” Sedan läser vi också om framtid och slutresultat för såväl shī’īterna (anhängarna) som fienderna till Ahl al-Bayt (fvmd) där de förstnämnda nämns sluta i lycka och framgång i paradiset medan de sistnämnda förlorar och hamnar i helvetets plågor.

På ett stycke läser vi: ”Gud räckte den mest ståtliga platsen för de vördade till er, och den högsta platsen för de nära, och de mest upphöjda graderna av de gudssända.” Stycket fortsätter att lära ut följande: Nödvändigheten och vikten av tron på Imāmernas återkomst (raj’ah) och etablerandet av deras styre, vikten av att besöka de felfria Imāmernas (fvmd) gravar, nödvändigheten av att ständigt förbereda sig och vara beredd att hjälpa dem (fvmd) i etablerandet av deras styre tills deras styre råder över hela globen, nödvändigheten att ta avstånd från deras fiender, de troendes glädje över allt som Gud skänker dem via De felfria (fvmd), att muslimernas enighet inte kommer att ske i dess korrekta form förutom under De felfrias (fvmd) fana och ledarskap, samt att tron på Ahl al-Bayt (fvmd) inte är någon känslomässig angelägenhet utan måste uppnås via förstånd, intellekt, uppvaknad, forskning och sökning.

Filosofin bakom namnet till ziyāran
En ziyārah som inte är exklusiv för en specifik Imām (fvmh) kallas för ziyārat al-jāmi’ah, och då denna ziyārah är längre, mer detaljrik och fulländad än andra ziyārāt har den blivit känd med titeln Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah. Innehållet till Ziyārat al-Jāmi’at al-Kabīrah är sådan att man kan recitera den för vilken av de felfria Imāmerna (fvmd) som helst, vare sig nära dem vid deras gravar eller helgedomar, eller fjärran borta från dem.

[1] Ṭūsī, Tahdhīb, vol. 6, s. 96-102.

[2] Man Lā Yaḥḍuruh al-Faqīh, vol. 2, s. 610. Sheikh Ṣadūq har fått denna ziyārah från Muḥammad ibn Ismā’īl, från Mūsā ibn ’Abdullāh Nakha’ī från Imām Hādī (fvmh).

[3] Ibn Bābawayh, vol. 2, s. 610.

[4] Juwaynī Khurāsānī (1028-1085), även känd som Imam al-Ḥaramayn (Ledaren för de två helgedomarna [i Mecka och Medina]), var en persisk sunnitisk lärd.

[5] Farāid al-Simṭayn, vol. 2, s. 179-186.

[6] Ḥākim Nayshābūrī (993-1014) var en persisk sunnitisk lärd som bl.a. kompilerat den stora hadithsamlingen Mustadrak al-Ḥākim.

[7] Iḥsāī, vol. 1, s. 30.

[8] Modir Shaneh Chi, s. 146.

[9] Iḥsāī, vol. 1, s. 31.

[10] Shubbar, s. 33; Ᾱyatullāh Shubbar (1774-1826) från Najaf i Irak var en shiitisk lärd i etik, pålitlig återberättare och korantolkare.

[11] Iḥsāī, vol. 1, s. 30.

[12] Majlisī, Zād al-Ma’ād, s. 301.

[13] Mustadrak al-Wasāil, vol. 11, s. 170-171.

[14] Muḥammad Taqī Majlisī, 1377 SH (1999 e.Kr.), vol. 8, s. 666.

 [15] إِنَّ الْأَنْبِيَاءَ وَ الْأَئِمَّةَ ص يُوَفِّقُهُمُ اللَّهُ وَ يُؤْتِيهِمْ مِنْ مَخْزُونِ عِلْمِهِ وَ حِكَمِهِ مَا لَا يُؤْتِيهِ غَيْرَهُمْ فَيَكُونُ عِلْمُهُمْ فَوْقَ عِلْمِ أَهْلِ الزَّمَانِ فِي قَوْلِهِ تَعَالَى‏ أَ فَمَنْ يَهْدِي إِلَى الْحَقِ‏ أَحَقُّ أَنْ يُتَّبَعَ أَمَّنْ لا يَهِدِّي‏ إِلَّا أَنْ يُهْدى‏ فَما لَكُمْ كَيْفَ تَحْكُمُونَ وَ قَوْلِهِ تَبَارَكَ وَ تَعَالَى- وَ مَنْ يُؤْتَ الْحِكْمَةَ فَقَدْ أُوتِيَ خَيْراً كَثِيراً وَ قَوْلِهِ فِي طَالُوتَ‏ إِنَّ اللَّهَ اصْطَفاهُ عَلَيْكُمْ وَ زادَهُ بَسْطَةً فِي الْعِلْمِ وَ الْجِسْمِ وَ اللَّهُ يُؤْتِي مُلْكَهُ مَنْ يَشاءُ وَ اللَّهُ واسِعٌ عَلِيم‏

[16] Al-Kāfī, vol. 1, s. 202.