Imām Hādī (fvmh) – Från exil till martyrskap

’Abbāsīderna och de många hindren på vägen
Imām Hādīs (fvmh) imāmat varade över 33 år, av vilka han levde 13 år i Madīnah. Under denna tid var det många grupper som besökte Imāmen (fvmh) från fjärran platser såsom Irak, Iran och Egypten för att lära sig av honom (fvmh).[1] Imām Hādī (fvmh) blev så populär och omtyckt av folket i Madīnah att ’abbāsīdkalīfatet kände sig starkt hotat av hans närvaro där. Till exempel så skrev Burayḥah al-’Abbāsī,[2] den av kalīfatet utvalda böneledaren i Mecka och Madīnah, i ett brev till kalīf Mutawakkil: ”Håll ’Alī ibn Muḥammad borta från Mecka och Madīnah om du vill behålla dessa två städer under din kontroll, eftersom han kallar folk här till sin sak och många har redan anslutit sig till honom.”[3] Det ’abbāsīdiska kalīfatet, som kände sig seriöst hotat av den shī’ītiska fronten, fick för sig att de förgör shī’īsmen genom att utvisa Imām Hādī (fvmh) från Madīnah, som hade varit en av shī’īternas samlingsplatser ända till den tiden. Således tvångsflyttade de honom (fvmh) ut från Madīnah till Sāmarrā och bevarade honom (fvmh) under strikt kontroll och begränsning där.

Imām Hādīs (fvmh) exil
Imām Hādī (fvmh) fick nys om brevet som Burayḥah ’Abbāsī hade skrivit till kalīf Mutawakkil och hade i sin tur skrivit ett brev till kalīfen och förklarat Burayḥahs fiendskap, hat och falska anklagelser mot Imāmen (fvmh). Kalīf Mutawakkil uppvisade ett skenbart tycke för Imām Hādī (fvmh) i ett brev och påstod att han var så förtjust i Imāmen (fvmh) att han ville ha honom nära sig, medan han i själva verket endast ville hålla honom borta från Madīnah och Mecka, och ha honom under ständig uppsikt och kontroll. Kalīfens privata läkare, den kristne Yazdād, upplystes om kalīfens skenbara brev till Imāmen (fvmh) och sade: ”Av vad jag har hört så kallade kalīfen ’Alī ibn Muḥammad (fvmh) till sig så att folk, i synnerhet stora personligheter, inte skulle attraheras av honom (fvmh) och ansluta sig till hans sak så att dessa (’abbāsīderna) i resultat skulle förlora sitt styre.”[4] Kalīf Mutawakkil skrev ett respektfullt brev till Imām Hādī (fvmh) för att få bort eventuella misstankar om en komplott.[5] I själva verket visar denna falska uppspelning av tycke och respekt, med kunskap tillhands, att kalīfen i verkligheten inte alls hyste någon som helst respekt och tycke varken för det välsignade Sändebudets (Gvhf) avkomma eller för någon som hade ens minsta relation till dem. Detta visar endast vad förskräckta makthavarna var för De felfria (fvmd), i detta fall för Imām Hādī (fvmh). Samtidigt som han visade en fasad av ödmjukhet till Imāmen (fvmh) tillskrev han ändå sig själv titeln ”De troendes ledare” och påstod sig falskeligt vara den rättmätige kalīfen. Han påstod sig endast vara ute efter att få träffa Imāmen (fvmh), men samtidigt så skickade han Yaḥyā ibn Harthamah för att ackompanjera honom, och det tillsammans med ca 300 ytterligare soldater såsom utspelat i historien. [6] Denna inbjudan var mer en aggressiv tvångsflytt än ett kärleksfullt förslag.

Folkliga reaktioner
När Yaḥyā ibn Harthamah äntligen anlände till Kūfah, och gav sig mot Imāmen (fvmh) för att räcka honom kalīfens brev, ställde sig stora skaror av folk på hans väg protesterandes, skanderandes, gråtandes och klagandes. Yaḥyā ibn Harthamah har själv berättat om händelsen: ”Jag hade inte bevittnat ett sådant folkhopsskrik och gråt, och det var lönlöst att försöka lugna ner dem hur mycket jag än försökte. Jag svor på att jag varken hade fått någon order eller avsåg något själv om honom (fvmh), men ändå var det lönlöst och utan effekt. Vid ett senare skede när jag gjorde en razzia i hans hus fann jag ingenting där förutom Koranen, böcker och liknande ting.”[7]

Händelser under färdens gång
Imām Hādī (fvmh) tvångsflyttades ut från Madīnah till Sāmarrā år 859 (243 AH).[8] Yaḥyā ibn Harthamah var väldigt brutal och fientlig i början av färden, men under färdens gång fick han tycke för Imāmen (fvmh) i och med att ha bevittnat vissa mirakel från honom (fvmh) och ändrade således sitt uppförande gentemot honom (fvmh). Yaḥyā ibn Harthamah har själv berättat: ”Under färdens gång utsattes vi för extrem törst, och utan vatten (i öknen) var vi på väg att dö av törst. Efter en tid anlände vi till ett område med mycket grönska, träd och floder. Vi gick av vid en av floderna, och utan att se synen av någon annan drack vi oss mätta, fyllde våra vattenbägare fulla och vilade ut oss till eftermiddagen för att sedan ge oss iväg. Efter att ha gått bort från det området upplystes vi att en av våra personer hade glömt sin silverskål där så vi återvände. När vi anlände igen var området ett torrt ökenområde med varken vatten eller gräs. Vi hittade skålen, tog den och återvände tillbaka ut från området till karavanen. Imām Hādī (fvmh) log och frågade oss om huruvida vi hade hittat silverskålen varpå jag svarade ja.”[9] Efter den ovannämnda händelsen bevittnade Yaḥyā ytterligare ett mirakel från Imāmen (fvmh) vilket fick honom att konvertera till hans följe och tolvimāmsshī’ism och kvarbli en shī’ah ända till sin död.[10]

Imām Hādī (fvmh) fick också en annan av kalīf Mutawakkils befälhavare att konvertera till hans följe pga. sitt manér. Karavanen nådde Bagdad och shī’īterna där välkomnade Imāmen (fvmh) varmt genom att välla ut omkring honom omringandes karavanen vilket gav befälhavaren stor respekt för Imāmen (fvmh).[11] Imām Hādī (fvmh) uppförde sig så elegant och vänligt gentemot ’abbāsīdkalīfatets personer att han attraherade många av dem till sitt tycke och följe.

Militär förvisningsplats
När karavanen nådde Sāmarrā tog de Imām Hādī (fvmh) i enlighet med direkta order från kalīf Mutawakkil till ett område vid namn Khān al-Ṣa’ālīk som i stort sett beboddes av tiggare och behövande för att vanvörda honom (fvmh). Ṣāliḥ ibn Sa’īd blev upprörd av kalīfatets val av område och sade till Imāmen (fvmh): ”Å Sändebudets son! Dessa förtryckare gör allt i sin makt i försök att släcka erat ljus, varför de har valt detta område som är omgett av tiggare och behövande!”. Imām Hādī (fvmh) svarade: ”Son till Sa’īd! Är du så bestört av detta område att du anser att mitt värde degraderas av att jag befinner mig här?”. Sedan tog Imāmen (fvmh) bort de andliga slöjorna som täckte för ögonen på Ibn Sa’īd och visade honom vilket paradis han (fvmh) hade tillgång till bara han (fvmh) ville, för att lugna ner honom eftersom han var en följare till Ahl al-Bayt (fvmd) och var förargad för deras skull. Ṣāliḥ ibn Sa’īd har berättat: ”Jag såg stora gårdar, fina och sköna, strömmande floder och fullt blomstrade träd som fyllde luktsinnet med ljuva dofter och tjänare från paradiset vilket chockerade mig.” Imām Hādī (fvmh) sade: “Se! Son till Sa’īd! Var vi (Ahl al-Bayt (fvmd)) än befinner oss är allt detta vårat. Förstår du nu att vi inte ens är i Khān al-Ṣa’ālīk?”[12]

Efter en dags vistelse i Khān al-Ṣa’ālīk förde de Imām Hādī (fvmh) till ett hus i ett militärområde, och i rummet de tog honom till hade de grävt en grav för att visa vilken makt de hade över honom (fvmh) och för att psykiskt beröva honom (fvmh) på all tänkbar vilja att bekämpa dem. Såsom berättat av Ṣaqar ibn Abī Dulaf: ”När kalīf Mutawakkil höll vår mästare Abū Ḥasan (fvmh) fången begav jag mig dit för att ta reda på hur han (fvmh) mår. I rummet såg jag min mästare (fvmh) sitta på en bastmatta och vid sidan om honom fanns det en grav uppgrävd. Jag hälsade på honom (fvmh) och han besvarade min hälsning och talade om för mig att sitta ner. Han frågade: ”Varför har du kommit, å Ṣaqr?”. Jag svarade att jag hade anlänt för att upplysas om hans läge. Sedan tittade jag på graven än en gång och grät varpå han tittade på mig och sade: ”Var inte ledsen, dessa (’abbāsīdkalīfatet) kommer inte att kunna skada oss för tillfället.” Jag sade: ”All pris hör till Gud.”[13]

Mutawakkils mardrömmar
Imām Hādī (fvmh) genomled en väldigt svår tid under Mutawakkils kalīfat. Mutawakkil var så oroad av sina farhågor om Imāmen (fvmh) att han beordrade sina soldater att hoppa över Imāmens (fvmh) gårdsvägg och ta reda på vad han höll på med. I vissa fall gick kalīfatet även längre än så i att kränka Imāmens (fvmh) heliga personlighet. Det finns bl.a. rapporter om att kalīf Mutawakkil kallade Imām Hādī (fvmh) till sig ibland när han var i ett berusat tillstånd och erbjöd honom att sätta sig ner med honom och dricka. [14] När än Mutawakkil försökte förgöra Imām Hādīs (fvmh) anseende och popularitet möttes han av svår förlust. Han tog sina förluster mot Imām Hādī (fvmh) så hårt att han vid ett skede sade till sina rådgivare och undersåtar: ”Ve er! Riḍās[15] son har gått mig på nerverna och verkligen fått mig att misslyckas och gjort mig förvirrad. Hur jag än har försökt att få honom att dricka  en skvätt vin, eller ge sig hän mina fester, har han inte givit med sig!”.[16] Kalīf Mutawakkil kände sig så hopplös i att bekämpa och kuva Imām Hādī (fvmh) att han hade hans (fvmh) lönnmord i sikte. Mutawakkil beordrade Sa’īd al-Ḥājib att mörda honom. Det har återberättats av Abū Sulaymān ibn Ūramah: ”Jag begav mig till Sa’īd al-Ḥājib som kalīf Mutawakkil hade beordrat att mörda Abū Ḥasan (fvmh). När jag bemöttes av Sa’īd sade han hånande: ”Vill du titta på din Gud?”. Jag svarade: ”Gud är upphöjd från sådant! Min Gud kan inte bevittnas med ögon!”. Han sade: ”Det är den här personen jag talar om som ni (shī’īter) har inbillat er att han är er Imām.” Jag uttryckte min bestörthet varpå han sade: ”Jag har beordrats att döda honom, och det skall jag göra imorgon. Just nu är kalīfens budbärare hos honom, men när han lämnar honom får du besöka honom.” Efter inte så länge så gick budbäraren och jag trädde in till honom. Jag såg honom fängslad med en uppgrävd grav vid sidan om honom. Jag hälsade på honom och grät oerhört. Han frågade: ”Varför gråter du?”, och jag svarade att jag grät för det tillstånd jag såg honom i. Han sa: ”Gråt inte för det. De kommer inte att lyckas fullända deras plan. Det kommer inte att gå mer än två dagar tills Gud spiller Mutawakkils och hans bödels blod.” Och sant som det var gick det inte två dagar innan de båda dödades.[17]

Vid ett tidigare skede hade Mutawakkil försökt sig på att mörda Imām Hādī (fvmh) också, genom att beordra fyra av sina väktare att gå in till Imāmen (fvmh) och hugga ihjäl honom med svärd. Medan väktarna väntade på Imāmens (fvmh) ankomst höll de i sina vässade svärd, men när han väl anlände kände de sig förstummade av hans karisma och utstrålning och valde att inte mörda honom. De skildes åt från honom med full respekt och värdighet. När de väl anlände till kalīf Mutawakkil frågade han varför de inte mördade honom varpå de svarade: ”Den utstrålning som han hade var mer storslagen än rädslan för hundra svärd så att vi kände oss fullkomligt inkapabla mot honom. Han tog plats i våra hjärtan så att vi inte kunde utföra din befallning.”[18]

Mordet på Mutawakkil
Under två årtionden hade Mutawakkil spillt mycket shī’ītiskt blod, begått många hemskheter mot dem och brann av hat mot Ahl al-Bayt (fvmd), och i slutändan vände det tillbaka på honom själv. Natten han mördades hade han en fest där de drack sig fulla och hans palatsclown ’Ibādah Mikhnath var upptagen med att håna och förlöjliga de felfria Imāmerna (fvmd). Han hade rakat av sitt hår och placerat en kudde ovanpå magen och låtsades vara Imām Hādī (fvmh) sägandes: ”Den här flintskallen med utpetande mage vill vara muslimernas kalīf.” Mutawakkil var upptagen med att dricka sig mer och mer berusad och skratta åt clownen. Muntaṣar, kalīf Mutawakkils son, var så upprörd av clownens handling att han hotade honom till döden i smyg. Clownen ’Ibādah blev rädd och upphörde. Kalīf Mutawakkil ville veta varför han upphörde och han berättade för honom. Muntaṣar sade: ”Befälhavaren till de troende! Mannen som den här hunden här gör narr av åt vem alla här skrattar är din kusin och din släkts ledare och heder. Vill du äta hans kött (baktala honom) så gör det, men låt varken den här hunden här eller någon annan äta med dig!” Kalīf Mutawakkil sa åt sina undersåtar att sjunga okyska verser om hans son och sonens mor för att förödmjuka honom inför församlingen pga. hans tycke för och försvar av Imām Hādī (fvmh). Detta fick i sin tur sonen Muntaṣar att planera mordet på kalīf Mutawakkil.[19] Muntaṣar planerade mordet med några turkmener och kalīf Mutawakkils egna minister, Fatḥ ibn Khāqān, som var den som utförde dådet.[20]

[1] Aimmatunā, vol. 2, s. 257.

[2] Han har tillskrivits namnet ‘Abdullāh ibn Muḥammad i al-Irshād, vol. 2, s. 435.

[3] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 209.

[4] Ibid, vol. 50, s. 161.

[5] Al-Irshād, vol. 2, s. 436.

[6] Ibid, vol. 2, s. 142.

[7] Murūj al-Dhahab, vol. 2, s. 573.

[8] Al-Irshād, vol. 2, s. 438.

[9] Ithbāt al-Waṣiyyah, s. 197.

[10] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 142.

[11] Tadhkirat al-Khawāṣ, s. 360 & Murūj al-Dhahab, vol. 2, s. 573.

[12] Al-Irshād, vol. 2, s. 438.

[13] Biḥār al-Anwār, vol. 50, s. 194.

[14] Ibid, vol. 50, s. 211.

[15] De felfria Imāmerna (fvmd) tenderade att kallas för ”son till Sändebudet” (ibn Rasūlillāh), tom. Imām Riḍā (fvmh). Med hans son Imām Jawād (fvmh) kom resterande felfria Imāmer (fvmh) istället att kallas för ”son till Riḍā” (ibn al-Riḍā). Således kallades även Imām Hādī (fvmh) för ”son till Riḍā” även fast han i själva verket var hans sonson.

[16] Ibid, vol. 50, s. 158.

[17] Ibid, vol. 50, s. 195.

[18] Ibid, vol. 50, s. 196.

[19] Al-Kāmil fī al-Tārīkh, Ibn Athīr, vol. 7, s. 55.

[20] Tārīkh al-Ya’qūbī, vol. 2, s. 522.