Imām Hādī (fvmh) och återberättelser

Det finns ḥādīther återberättade från Imām Hādī (fvmh) i shī’ītiska hadīthkällor såsom de fyra huvudböckerna (al-Kutub al-Arba’ah), Biḥār al-Anwār, Tuḥaf al-’Uqūl, Miṣbāḥ al-Mutahajjid, al-Iḥtijāj och Tafsīr al-’Ayyāshī. I boken Musnad al-Imām Hādī (fvmh) har det samlats omkring 350 ḥādīther från honom (fvmh). Ḥādīther från Imām Hādī (fvmh) är däremot väldigt lite i jämförelse med det antal som har återberättats från andra felfria (fvmd). Den lärde ’Aṭṭārdī[1] ansåg att det berodde på Imāmens (fvmh) tvångsflytt till Sāmarrā och att han hölls under det ’abbāsīdiska kalīfatets kontroll och järnklor som förhindrade honom från att sprida sin kunskap.[2]

De återberättelser som vi har tillhands från Imām Hādī (fvmh) handlar om islamisk engudslära (al-tawḥīd), imāmat (ledarskap), ziyārah (besöksmål), exegetik (tafsīr) och den islamiska rättsvetenskapens olika sektioner såsom rening (ṭahārah), bönen (ṣalāh), fastan (ṣawm), femtedelen (khums), förmögenhetsskatten (zakāh), giftermål (nikāḥ), och de traditionella rekommendationerna (ādāb). Det finns 21 återberättelser tillhands från Imām Hādī (fvmh) i engudslära och gudaattributen (al-tawḥīd wa al-tanzīh).[3] Det finns ett verk tillhands från Imām Hādī (fvmh) som behandlar diskussionen om predestination/tvång (jabr) och fri vilja (ikhtiyār). I detta verk har den kända återberättelsen från Ahl al-Bayt (fvmd): ”Varken [absolut] predestination eller [absolut] frivilja utan ett [tredje] alternativ mellan de två”, förklarats med stöd från koranverser, och shī’ītiskt tankesätt och mentalitet har presenterats i diskussionen.[4] Det största antalet återberättelser från Imām Hādī (fvmh) i debatter och argumentationer (iḥtijājāt) är relaterade till denna diskussion.[5] Återberättelser från Imām Hādī (fvmh) har varit under olika tilltalsnamn till honom (fvmh) såsom Abū al-Ḥasan al-Hādī (Vägledaren), Abū al-Ḥasan al-Thālith (Den tredje), Abū al-Ḥasan al-Akhīr (Den siste), Abū al-Ḥasan al-’Askarī, al-Faqīh al-’Askarī, al-Rajul (Mannen), al-Ṭayyib (Den rene), al-Akhīr (Den siste), al-Ṣādiq ibn al-Ṣādiq (Den sanningsenlige, son till Den sanningsenlige) och al-Faqīh (Den djupt lärde), möjligtvis pga. behovet till förställning (taqiyyah)[6].[7]

[1] ’Azīzullah ’Aṭṭārdī (1928-2014) var en shī’ītisk lärd och författare från Iran och som skrivit flertalet böcker inom olika fält såsom traditioner, historia, geografi, filologi och katalogisering.

[2] ’Aṭṭārdī, Musnad al-Imām al-Hādī, s. 10.

[3] Ibid, s. 84-94.

[4] Ibid, s. 198-213.

[5] Ibid, s. 198-227.

[6] Taqiyyah innebär att dölja sin tro vid större fara.

[7] Ibid, s. 10.